Jag har tänkt mycket på det här med skuld. Hur mycket kan man ta på sig skulden för, egentligen? Hur mycket kan man ha dåligt samvete över innan man går sönder? Ibland känns det som att jag har dåligt samvete för allt. Man räcker ju aldrig till, hur man än sträcker på sig. Man kan helt enkelt inte prioritera allt samtidigt, man kan inte vara på två platser samtidigt, och det måste man väl acceptera. Jag antar att jag HAR accepterat det. Jag vet det ju, men ändå... det hindrar mig inte från att konstant få den där klumpen fastän jag vet att jag egentligen inte gjort något fel.
Ni kanske tycker att allt detta låter väldigt... vagt, så jag ska ge ett exempel:
Nu ikväll vann jag två biljetter till en Lars Winnerbäck-konsert. Jag, som älskar "Lasse", blev självklart väldigt glad över det, men då jag berättar det för mamsen och papsen skämtar mamma och säger att "ja, då får väl lov att ta med dig någon av oss om du vill ha skjuts" (konserten är i Umeå). Hon menade inget med det, men jag fick direkt dåligt samvete för om jag inte tar med mig henne. Min mor tycker om Lars Winnerbäck. Och hon skulle ju faktiskt vara tvungen att skjutsa och hämta mig. Så då tänker jag "visst, jag kan fara med mamma". Men jag vill ju ändå åka med en vän! Då får jag dåligt samvete över att jag inte vill fara med mamma. Vill inte säga det till henne.
Men! Jag hinner knappt tänka klart detta innan pappa säger "men jag då? får inte jag följa med?". I och för sig är även detta på skämt, men jag får dåligt samvete över det också. Ska jag behöva välja mellan mamma och pappa?
Ja, ni förstår! Det är fanimig inte lätt.
Sen bara avslutningsvis vill jag bara inflika att det hemskaste är att se gamla människor som är ensamma på stan. Eller, speciellt då dom äter ensamma. Det känns som en kniv i hjärtat på mig! (Och lite så är det för att jag är så himla rädd för att bli den där gamla människan som är helt övergiven.) Genast tänker jag mig att deras make/maka har dött för några år sedan och att dom nu är helt ensamma i sitt hus som dom knappt orkar sköta om länge. Och ungarna har flyttat till andra städer och dom får aldrig träffa sina barnbarn. Samtidigt som jag bara vill gå fram och ge den här personen en kram så får jag dåligt samvete för att jag så sällan träffar mina egna mor- och farföräldrar.
Så nä, det finns bara en lösning: jag får åka ensam på den där jävla konserten och när jag blir vuxen tänker jag inte flytta till en annan stad och så ska jag hälsa på mina föräldrar en gång i veckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar